Boutställningen 11 familjer visa sina hem
25 augusti - 17 september 1939
Lägenhet 4, 2 tr, 4 rok
Journalisten Bodil Brink,
konstnärinnan Liselotte Braunercrona
och gymnastikdirektören Gerd Gallander
Utställare: Svensk hemslöjd, Inge och Marianne Westin & ABY-möbler
”Aldrig med min fot!”, sade signaturen Bob, alias reportern Bodil Brink och hennes vän tecknaren Liselotte Braunercrona suckade tungt för det var ett av Bodils många dunkla kraftuttryck när det var någonting hon inte ville. Och just nu ville hon inte, hon ville absolut inte bo ihop med en gymnastikdirektör.
Detta var nu för åtskilliga månader sedan, när det hade gått upp för de två att de hittat rätta stället att bo på för personer med fria vanor, tokiga tider, besynnerliga vänner och föga anlag för det husliga. Men våningen var för stor och för dyr för två, det gällde att hitta en tredje och Liselotte tyckte att hon hade hittat henne i studentkamraten Gerd Gallander, gymnast på jakt efter bostad och förlovad med en löjtnant som hade taktfullheten vara förlagd till Ljungbyhed.
Men Bob var omöjlig, på sitt säregna språk klargjorde hon att nix, hon tänkte inte ha en urhurta omkring sig som skulle ha henne att göra valvstupstående om mornarna, hon tänkte inte äta kruska, hon tänkte röka sin miljon cigarretter om dagen och hon tänkte komma hem klockan tre om nätterna efter långvarigt arbete utan att det kom ut ett muskelknippe och stirrade hygieniskt på henne.
Liselotte gav upp – såg det ut som. Men när man i stor dårskap hyrt ändå och när Bob fick störta till Lettland för att göra randstatsreportage så installerade hon lugnt och stilla sin Gerd: hon kom ihåg hur det varit för tre år sedan när Bob skulle flytta från Boråsposten till Stockholmsbladet och sagt till sin snälla mamma som ordnat med Liselotte att nix, hon kunde inte bo ihop med en som hette Braunercrona och ha grevar och baroner kring sig, och Liselotte till, man fick tacka sin skapare om hon inte hade pekingeser.
Det skvallrade mamma Brink om när de firade treårsjubileum av samboendet. Och det gick som skulle gå den här gången också, efter två dygn erkände Bob lojalt att Gerd var ingen urhurta och sedan dess löpte det hela gnisselfritt.
Fördelningen i våningen var ganska given, de hade varsitt sovrum varav Liselotte fick det ljusaste med balkong eftersom hon ritade en hel del av sina bokomslag och novellillustrationer hemma, och de hade fler draperier än dörrar på den grunden att det inte finns gränser för spring när tre fruntimmer alltid har bråttom.
Gerds rum var utan koketteri och luktade en liten aning gymnastiksal, Bobs var praktiskt med ett tuppfjät mellan dyscha och fåtölj, det finns ingen så lat som en reporter hemma, och alla tre samsades om det stora vardagsrummet med dess hemtrevliga läshörna där det alltid var en väldig trafik av vänner på ytterst udda tider på dygnet. Den sakliga vedkorgen är Gerds, den bekväma tevagnen är Bobs och den graciösa taburetten är Liselottes, där har man de tre i varsitt nötskal.